Bara av att skriva ord på engelska får mig att komma ihåg hur bra du är på engelska. Mycket bättre en mig och bara en sådan liten mines grej gör ont.
Jag vet att kärlek gör ont, men att det kunde göra såhär ont och vara såhär svårt.
Jag sitter här i tystnaden, knattar på tangenterna (se där dök det upp igen)
-Vad sa du att det hette?
Det heter tangenter inte Tagenter baby

Kan jag ens tänka en hel mening utan att du skall vara där i mitt huvud och påminna mig med alla våra minen.
Jag hatar det, jag vill ju ha alla de där minena levande. Jag vill ju ha dig här nu.
Jag vill inte känna ett konstant illamående och inte kunna äta ordentligt för att jag har en ångest klump som sitter i halsen och gör det svårt att svälja. Förbannat svårt helt enkelt.

Och något konstigt har hänt. Jag bryr mig inte om alla roliga shoppingsidor längre. Att jag i måndags natt var på väg att köpa en ny väska känns konstigt. Det sakerna har verkligen ingen betydelse nu.
Ingenting är roligt längre. Det har fallit ett svart moln över mina ögonlock.
Jag äter inte längre godis som tröst. Det äcklar mig bara.
Jag fattar inte, någonting har hänt.
Jag vet vad det är men jag förtränger det. Jag lyckas rätt så bra.
Vi jobbar ihop och du fortsätter att vara snäll och trevlig.
För vad annat skulle du göra? Vara sur och grinig.
Men det blir inte lättare av att se dig fem dagar i veckan. Och det blir inte lätt att se sig själv ensam på helgen utan dig.

Jag vet inte längre om jag vill plugga till hösten. NU får jag ju åtminstone se dig och vara nära dig på gott och ont. Jag vet faktiskt ingenting längre.
Jag vet bara att jag hoppas att pausen får oss att inse att vi gjorde fel och att vi hittar tillbaka till varandra igen.
Men framtiden är osäker.
Det är upp till dig nu...