Livet suger just nu.
Det är slut med pojkvännen för andra gången på mycket kort tid och jag mår rent ut sagt för jävligt...
Vi kom på det att så länge vi jobbar ihop och därför ser varandra dagligen och står och jobbar på samma ställe mitt emot varandra så kan vi inte vara ihop.
Jag förstår naturligtvis logiken i detta och även varför vi bråkat så förjävligt som vi gjort.
Är förvånad att det endå har hållit så länge som det gjort i nästan två år. Fast första året var jag lite här och där så då jobbade vi bara ihop ibland. men sedan har vi jobbat ihop i över ett år.
Och det klart finns väl ingen som klarar att ha en sådan relation i längden. Vad skall man prata om liksom?

Men jag skall börja plugga till hösten är det tänkt så då har han i alla fall sagt att om vi båda fortfarande vill då så skall vi ge det en ny chans eftersom vi då inte kommer att jobba ihop längre. Men det är ju några månader bort. Tänk om han glömmer och tappar kärleken liksom.
Men jag lever endå på den där sista gnuttan ljus, även om det är sjukt jobbigt att fortfarande jobba med honom.

Det värsta är ju att jag tappat lusten för precis allting. Äter sällan och lite vilket jag inte behöver hålla på med då jag redan är smal. Orkar inte diska, orkar inte vara en bra matte till min käraste lilla fluffiga hårboll som vill gå ut varje dag och inte förstår varför matte inte vill gå upp om mornarna.

Alla säger att dte blir bättre, men det hjälper inte mig nu. För jag kan omöjligt ta till mig det. Det försvinner bara som ett eko runt hörnet.
Eftersom jag mår så jävligt så kommer jag återigen inte vara så aktiv här tyvärr. Jag hoppas ni har överseende med detta. Kom gärna med förslag hur sjutton man klarar sig ur detta jävulskap rent ut sagt.
Jag vet inte hur länge jag kommer orka...